I helgen som var fick jag en hel del gjort i trädgården, jätteskönt faktiskt. Och inget finlir som att plantera roliga växter eller så. Nej, här var uppdraget att elda så mycket som möjligt av syrénris som eldningstunnan bara kunde svälja.
Tunnan stod och hoppade kan jag lova.
Vi har ett gammalt hus och en gammal trädgård. Av den gamla trädgården finns nästan inget kvar, förutom syréner som fått växa till gigantiska träd. Har ni någon aning om hur hårt syrénträ är? Tungt som bly och tätt som ett gammalt päronträd. Hårdare än ek, jag lovar.
Varje stam som vi fällt måste strippas från grenar för att senare kunna huggas upp till ved. Grenarna är mitt jobb.
Nu undrar du varför i hela friden jag valt den här rubriken till mitt inlägg. Lugn, lugn. Det kommer.
Som avstjälpningsplats har jag valt en stenhäll under vår gamla
alm. Nu kommer det.
Almen har värdigt meddelat att den är på väg att dö. Den är inte nöjd. Den borde leva i 300 härliga år till, minst, tycker den.
Jag håller med. Försöker förklara att det inte är mitt fel att saven inte når upp till de högsta grenarna. Att löven vägrar stanna kvar. Nu har ett andra stadium inträtt, barken. Barken glider av grenarna som är döda.
Vi borde ha hjälpt almen att göra sig av med de största grenarna som är drabbade. Det har inte blivit av. Så under tiden som jag drog fram syrenstammarna från sin plats under almen tittade jag oroligt upp mot den gamla madamens lyfta armar. Tänkte hon dänga till mig i huvudet bara för att? Ge mig en nackstrykare så det heter duga?
Jag pratade ursäktande och jobbade på så fort jag kunde. Tänkte på det gamla engelska ordstävet
Elm hateth man and waiteth.
Almar fäller ju själva grenar efterhand. Det kändes som någon var grinig på mig, och väntade . . .
Älskade alm. Du är vår trädgårds prydnad, i vilket skick du än är. Jo, vi ska hjälpa dig med några grenar, men de ska kapas med generösa stubbar. På stubbarna ska jag låta vackra klematis klättra så att du kan låtsas att det är dina löv.
Det ordnar sig. Jag lovar.
