tisdag 24 juli 2012

Stor vit blåklocka och skadedjuret Dagny

Den mellangrå huskatten Dagny är vansinnigt trädgårdsintresserad. Och uppmärksamhetssökande.

Gör jag något i trädgården är hon där och inspekterar. Tittar jag för länge på en blomma så ser hon till att jag tittar på henne istället. Till exempel genom att göra ett elegant språng genom blomman.

Första sommaren i huset hade jag lyckats fröså två blå bergvallmo. Den ena tynade sakta bort, den andra satte snällt knopp.

När det blå började spricka fram satte jag mig på huk för att sniffa lite. Jag sträckte fram näsan, böjde försiktigt vallmon mot mig och SVOOOOOSSSSHH fick jag en portion katthår i näsan och stod med en avbruten stängel i handen.

Det förändrade mitt beteende i trädgården. Gräva gropar går bra, sedan får man vara listig. Jag brukar hukande smyga fram i trädgården och titta mig över axeln innan jag snabbt som rackarns planterar.

Jag har också en annan metod: jag låtsas titta på en mycket robust sak, som en syrén. Dagny gör sin grej och är rätt nöjd efteråt och tar förhoppningsvis en promenad. Då kan jag kolla in det jag egentligen var intresserad av.

Undrar vad grannarna tror att jag gräver ner, listigt blickande åt alla håll.

Tur att jag har trädgårdskompisen Dagny. Här ser du henne hoppa genom den trevliga vita stora blåklockan som jag blivit riktigt förtjust i.

Den är riktigt kritvit och hög. Frösår sig, och de nya plantorna blir lika kritvita de. Nice.





12 kommentarer:

  1. Hehe, ja dessa djur. Har själv stora problem med en Dobermanniak. (Ler)
    Men ibland så kan man inte annat än skratta, även när det kommer till en avbruten blomma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-) Aspelut. Tur man har trädgårdskompisar, vore tråkigt annars. Du har en så fin, galen och rolig hemsida, Tini Tut! Blir alltid på gott humör av den.

      Radera
  2. Här hemma finns en glad armé av trädgårdamatörer. Många rara små befjädrade assistenter och två fyrfota med päls, och alla vill vara just där man ska vara själv och hålla på. Vet inte vilka som är i vägen mest. Katterna eller hönsen ;) sällskapet är uppskattat...... Men hjälpen, nja inte riktigt lika mycket!

    SvaraRadera
  3. Ha ha vad roligt förlåt jag skrattar :-)) känner igen det där från när vår boxer var valp :-D jag kom på att jag om jag stod upp o pekade lite diskret på vad jag ville visa vänner så saboterade han inte ;-)
    KRAM från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-) Det är helt okej, här får skrattas!

      Radera
  4. Jag behöver knappast säga något om Kråkan... Tur ålsklingarna har så många goda sidor annars åkte de ut. Kan förstå att bergvallmoincidenten tog hårt. De är svåra bara att så, sedan att överleva. Jag var inte så nöjd när Kråkan "badade" bland mina små frösådda dahlior i fjol... Nu gör hon som Dagny, smyger sig på mig när jag vattnar pelargonerna och tar en tugga. FY dig! Jag lovar att hon ler ;-)

    Kram, Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm. Underligt det där. Katter kan också le, nämligen.

      Radera
  5. Hahaha, nu fick jag mig ett gott skratt. Katter är underbara :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vad vore livet utan katt? Tråkigt!

      Radera