Lundens skugga - Hannu Sarenström

Jag vill från början göra klart att jag är partisk. Jättepartisk:

Jag älskar Hannu Sarenström. Näej, inte så. På ett annat vis.

När jag var helt ny med trädgård plöjde jag trädgårdsböcker. Nu har det värsta liksom lagt sig, men jag läser fortfarande gärna och mycket. Har alltså en del att jämföra med.

Paret Hansson är oslagbara inom sin genre. Bilderna, växtbeskrivningarna, inte ett fel att upptäcka någonstans och - heltäckande.

Karin Berglunds poetiska språk och stränga redaktörsskap i Din trädgård gör den mycket bra. Men lite mastig, och jag använder inte den som uppslagsverk som jag gör med Hanssons böcker.

Hannu då? Ja, jag har längtat lite efter den där Hannu som finns i hans första böcker om trädgård. Jag känner ju inte honom på riktigt, har bara lagat mat ihop med honom en helg och fick slåss om hans gunst ihop med en hel bunt kurskamrater.

Men - när jag läser hans tidiga böcker ser jag framför mig en kille som hoppar ut i trädgården som det första på morgonen. Håret på ända och en hel härlig dag med jobb, planering och pyssel framför sig.

I de böckerna känns det som man är Hannus bästis, på det där sättet som man var i lågstadiet. Då bara finaste vännen fick hänga med till hemliga gömstället. Där kunde man vara en hel dag i en egen värld.

Vuxna är förtvivlat ofta så dåliga på att hitta sig en sådan värld. Trädgårdsnördar har tur som har hittat dit.

Jag har verkligen ingen aning, men det har känts lite grand som om Hannu blivit trött på bilden av sig själv som klarögd trädgårdsbohem. Matböcker har det blivit istället eller mellan varven i alla fall.

Är man en gubbe mitt i livet har man så klart plockat på sig enorma mängder kunskaper.

Fast jag har längtat efter att få läsa en ny Hannubok som kan ta en i handen igen, och dra med på äventyr. Jag tycker Lundens skugga är den boken. Nu har jag läst den sedan i somras, läst, läst om.

En liten plätt i min trädgård har jag bestämt ska bli lund. Just nu har de förbannade brännässlorna tagit över plätten för sommaren. Det gör inget. Jag läser och blir tröstad (är rejält osams med min trädgård just nu).

För mig är det inte bilderna i boken som är så viktiga utan Hannus ord. Jag vet ingen som kan beskriva livet med trädgård så målande - och så kul. (Fast hade jag varit Hannus redaktör hade han fått ett kärleksfullt rapp över fingrarna för varje upprepat ord, förlåt, yrkesskadad).

Kunde jag fånga hur tagen jag är av boken? Näej. Läs istället.

Foto: Hannu Sarenström / Norstedts förlag