Eller borde jag kanske döpa inlägget till: när pygméerna mötte achlejorna.
Får förklara helt enkelt. Jag är 158 centimeter lång och ståtlig. För några år sedan träffade jag ett gäng trädgårdsgalningar som alla var KORTARE än jag. Vi bildade raskt trädgårdsföreningen Pygméerna. Bara sådär, på skoj.
Vi har varit dåliga på att träffas, men nu blev det faktiskt av. Vi åkte dels och hälsade på en ny medlem i pygméerna och dels till en acchleja.
Vi börjar i Enköping i
Thorins trädgård.
Mamma mia.
En välplanerad och genomtänkt njutarträdgård. Mina bilder blev kassa, jag gick bara runt och hade det bra. Tänk er modern och nybyggd funkisvilla och en trädgård som flöt ned i etapper mot gatan.
Några har tänkt till och faktiskt gjorde det där från början som man SKA göra. Plantera träd, anlägga trädgårdsgångar, tänka siktlinjer mellan träd genom en pergola som snart effektivt döljer insyn från gatan. Och så vidare, och så vidare.
Och överallt trivsamma sittplatser. En sten att sjunka ned på och njuta ett glas vin i kvällningen. Och en sten till. Och en sten till. Kunde inte låta bli att fråga hur många glas vin det blir på en trädgårdsrunda ;-)
Man behöver ju inte dricka ur glaset vid varje stopp blev svaret.
Den här kombon gillar jag. Alunrot och vädd.
Och trädgårdskompisen Veronica i bakgrunden.
Om man behöver vila sig före eller efter trädgårdsrundan.
Visst är det en fiffig idé!
Kass bild, men ändock. Ni ser frodiga rabatter som ser ut att alltid ha funnits där. Nope. Men perenner valda för att fylla ut och sticka i höjden.
Och överallt träd. Här hittade jag ett MÅSTE HA. Pimpernöt.
Jag bor på landet i ett sönderbyggt 1800-talshus och försöker tänka på att ha tidsenliga växter.
Pimpernöt är ett måste. Dessutom ett vackert litet träd.
Thorins har kommit på att de är förtjusta i parbladiga träd. De ger ett skirt och sirligt intryck och släpper igenom ljus bra.
Läs mer om pimpernöten
här.
Förstå att hitta en sten som passar precis som en liten bänk vid ett klippblock.
En utblick från trivsamma verandan. Skönt, det är inte långt till nästa viloställe. Hängmattan kallar.
Också det en njutarträdgård, men på ett annat sätt och vis.
Jag kände mig förvandlad till barn, på sommarlovsäventyr. Helena berättade att hon vill åtarskapa känslan hon hade som barn när hon sprang runt på landet och kände sig omvälvd av ormbunkar och träd. Nu får ju människan satsa på lite rejälare saker för att få höjd och grönt tak, ståtligt byggd som hon är.
Först möts man av dammen och ett gäng pigga fiskar. Godis? Vi vill ha godis!
Och så börjar det. Man upptäcker till exempel helt plötsligt en järntrappa som står lutad mot en slänt.
Där firar riktigt gamla fuchsior sommarlovet.
Och, tittut, bakom huset får jag hjärtklappning (igen). Ett mullbärsträd!
Roliga fläskiga blad och ätliga frukter. Kan det bli bättre?
Helena berättar att mullbärsträden ofta säljs just som träd, men hon ville ha en som växte som buske. Till slut fick hon fatt på en.
Här är gänget. Gissa vilka som är pygméer . . . Vi kan faktiskt dubbelansluta en Acchleja till vårt gäng. Hon har godtagbar längd, max 160 cm.
Överallt saker att upptäcka, utan känslan av plotter. Här fick man bara känslan av lugn.
Förstå. Människan ställer en rostig, knöcklig tunna bredvid trappen - och man tycker att det är snyggt!
Ska definitivt tänka på mer gräs i kruka.
Rosen seagull fluffar till sig vid en husknut.
Sånt som stannat i mitt huvud:
Thorins hade blott och bart två rosor i sin trädgård. Kul tycker jag med en trädgård som satsar på perenner och en modern känsla.
Det är alltid, alltid kul att hälsa på i andras trädgårdar. Även om stilen inte funkar i ens egen trädgård finns det alltid idéer att låna.
Varför i hela friden måste altaner höra ihop med huset? Helenas berömda bodega låg liksom lite för sig själv. Rejält med takhöjd (don efter person) och plats för hennes fantastiska stilleben.
Kakor ÄR gott. Helena jobbar på kondis. Sånt märks.
