Nu har vi hjälpt almen att bli av med en av sina vackra armar. Hon får inte upp saven till toppen och grenarna dör uppifrån.
Ack ja. Vår trädgårds största prydnad ser nu lite annorlunda ut. Det är bara att acceptera. Man vill ju inte få en gren i skallen heller.
Vrooom igång med motorsågen på backen (en motorsåg har tomgång också).
Och så hissa upp den med rep för att slippa balansera den på stegen på vägen upp.
Bort med småkrafset först.
Hm. Klura, klura. Hur kapa säkert och vilka vinklar?
Utifrån och in är principen som gäller.
Att kapa hela grenen på en gång är farligt.
Det lät som porslin när toppen for i backen.
Almar har så hårt trä, och det är ju en granithäll under.
Såga, såga en listig hals på grenen.
Och fästa en lina för att kunna dra från backen. Grenen hade så knepig vinkel att det var omöjligt att stå kvar i trädet och såga tills den föll.
Brak. Och himlen mörknade. Det var lite som om almen surnade till.
Och så såga bort bit för bit, kontrollerat och fint.
Svårt att se kanske, men så här blev det.
En rejäl stubbe kvar, och en stor klematis lindad runt stammen som tröst. Hon kan låtsas att det är hennes blad och blommor.
