Reeesfeeeeeebeeeeerrr!

Jag älskar att resa, och har gjort det mycket nästan överallt.
Det hjälps inte. Har resfeber så armarna domnar och blodet försvinner från ansiktet.
I morgon reser jag till London och stannar där i två veckor, bäst att hejdåblogga nu för i morgon är jag nog inte kapabel till det.

Häng med på en trädgårdsrunda som nog ser annorlunda ut när jag kommer tillbaks:

Jag hoppas att jag får till att blogga från London, men jag vet inte säkert. Jag hoppas att jag får tillfälle att titta på många parker och trädgårdar också, men det får bli efter skolans slut. För jag ska plugga engelska. :-)

Njuter av de sista tappra blommorna

Den här har fåglarna bjudit på. Tack!

Och Madame Boll gör ännu ett ryck, det räckte inte med att blomma en gång i sommar.
Vilken underbar ros! Gnuggar knopparna för att hjälpa dem att slå ut och njuter i långa sniff av hennes underbara doft.

Att bladen ser lite skabbiga ut gör inget. Hon är generös ändå tycker jag.

Höstligt brandgula japanska lyktor

Det är bra att lära sig hur bladen till japanska lyktor ser ut. På försommaren jagar jag dom som krypit in hos grannarna i rabatten.
Tycker rötterna påminner lite om kvickrot . . .

Nu på hösten älskar jag de japanska lyktorna, eller judekörs, Physalis alkekengi.

Hur mycket har intensiv färg så här års?

Tycker de är fina när de är på gång också. Först blir det vita, enkla och små blommor. Det syns att det är en potatissläkting.

Sedan kommer fordren. Ljuvligt gröna, för att djupna mer och mer i orange. Längtar man riktigt efter fägring så här års kan man ju ta in lyktorna och torka. De håller hela, långa vintern.

Jag tycker lyktorna blir finast när de får bre ut sig till ett orange hav.

En liten ledsen rönnsumak

Lilla rönnsumaken som jag stal och planterade igår ser inte pigg ut.
Hoppas hon hämtar sig. Hon står i riktigt fin jord, och jag ska vattna lite lagom.
Till våren får vi se om det gick.

Varför döda alla bebisar?

Igår gick jag och en trädgårdsintresserad jobbarkompis på lunchpromenad. Vad fick vi se? Ett rönn/robinialiknande träd med rosa blommor i vippor.

Och under träder och i den vanskötta rabatten bredvid - massor med bebisar!

Jag tar med spaden i morron, sa jobbarkompisen resolut.

Och vad får vi se? Någon övernitisk j-l har kzzzonk, halshuggit alla bäbisar utom en. Inte grävt upp rötterna, bara gjort en snabbfrisering i rabatten. Tjopp, rätt av.

Och då frågade vi ändå en parkarbetare igår om hon skulle rensa i den rabatten. Det vet jag inte om det ingår i mitt jobb, sa hon och höll hårt i sin spade.

Grrrr.

Sånt slöseri!

Trädet är så vackert!

En liten pinne med sargad rot räddades (ur högen med lik), den ska jag plantera NU.

Och jobbarkompisen fick i alla fall en ganska ståtlig gren att sätta i vas därhemma.

Så onödigt. Vad kostar inte ett träd på en plantskola. Varför inte använda det som är "gratis". Det var inte så att rabatten i övrigt bestod av ett överdåd av skönheter. Mest brännässla faktiskt.

Hata snöbärsbuske

Eller - jag hatar snöbärsbuskar, för fler blir de så fort man vänder ryggen till.
Vid vårt hus har någon för länge sedan tyckt att snöbär, Symphoricarpos albus (L.) S. F. Blake, är praktiskt att ha som häck.

Fan. De nästlar sig in i syrénhäcken. Spottar iväg små bäbisar tvärs över gräsmattan. Sticker upp rotskott så att det är omöjligt att odla ens ett par meter från dem.
Det enda den inte rår på är gräsklipparen. Men det är ju bara tillfälligt.

Skaffa inte snöbärsbuskar. De kan se vackra ut, men de är lömska. Fy.

Så här säger virtuella floran om snöbärsbuske.

Brunt är också en färg

Efter att ha läst Piet Oudolfs bok Landscapes in landscapes gick jag ut i trädgården för att försöka se den på ett nytt sätt.
Nämligen som Piet O, när han säger:
- Brunt är också en färg.

Funkar. Brunt är en färg. Och hösten är en härlig årstid, trots att den betyder avveckling och sömn, till och med död i trädgården.
Vi kanske inte behöver någon Memento mori i våra svenska trädgårdar, livets gång har en så tydlig årstidscykel här.